Recension: Inglourious Basterds

~ torsdag 24 september 2009

Tarantino är i en klass för sig och saknar motstycke i dagens filmindustri. Han vågar göra det ingen annan gör, vågar ta ut svängarna och nosa med tårna över gränser för vad som är normalt accepterat och praxis inom film. Han tar väl ibland till och med och gör ett maffigt trestegs-hopp över denna linje. Det tycker vi om honom för. Men visst har han fått mycket uppmärksamhet och kanske mycket "hype". Men jag fortsätter att tycka om honom.

Filmen handlar helt oväntat om just "the basterds", en grupp amerikanska soldater som på gerilla-vis gör livet så surt för "der führers" lakejer som de kan. Parallellt så så går en historia om den judiska flickan Shosanna som lyckas fly från "the jew hunter", som avrättar hennes familj, och som söker hämnd. Historierna sammanstrålar sedan mot slutet till ett vackert crescendo i övervåld á la Tarantino.

Den första Tarantino-film jag såg, utan att veta om att det var Tarantino, var From Dusk Till Dawn. En till en början lugn action-thriller som sedemera helt urartar till splatter-vampyrfilm. Den råa tonen har "Mr T" fortdarande men har på många sätt förfinat sin trademark och sitt signum. Jag tycker om det spontana i att helt stanna filmen och på duken rita upp en enorm pil pekandes på en punkt som tittaren skall göras uppmärksam på. Och att han gör det just för att han kan, och jag gillar det. Det känns lite Filip-och-Fredrik över det hela.

Så hur är då denna lovprisade film? Mycket bra! - säger jag. Dock! I min mening så tappar filmen lite tempo ibland och blir aningen seg, om än underhållande samtidigt. Även om den mycket väl laddar upp till Tarantinos klassiska mastodont-slut. Han kunde lätt ha klippt ner 20-30 min och fortfarande fått med allt som gör filmen lysande. Så det är det enda som gör att filmen inte får full pott av mig.

Sedan gör Brad Pitt sin bästa roll sedan Snatch år 2000, han har gjort bra rullar sedan dess. Men inget som går upp mot denna. Så jag kan bara säga: Stäng av datorn, pallra dig ur soffan och hasa dig iväg till närmaste biograf och kolla på filmen!

Anders Laurell

1 kommentarer:

Anders Gustavsson sa...

Det som gör Quentin lite halvt unik i dagens Hollywood är just hans berättarstil. Egentligen är den inte särskilt märkvärdig, men i ett Los Angeles där manusförfattarna mestadels plitar ihop helt linjära berättelser så följer Quentin istället det mer bokmässiga sättet att berätta historier. Det vill säga visa upp många olika berättelser som sammanflätas allt eftersom, på ett inte helt förutsägbart vis. Allt för att inte hela filmen ska avslöjas inom de första femton minuterna, enligt egen utsago. (Något han har talat ingående om i intervjuer med främst Tavis Smiley och Charlie Rose.) Och det är betryggande att läsa att han inte heller i Inglourious Basterds har övergett det berättarknepet. Så jag är utan tvekan pumped up and ready to go.

Men du, jag har en stor invändning mot en sak i din recension. Och det är att du kallar Tarantino för "Mr. T". I min värld finns det bara en Mr. T och det är... Mr. T. Såreså! Att påstå någonting annat vore att vanära hans goda rykte som Rocky-rival. Ursäkta mig, "hans goda rykte som vitvaruförsäljare på TV Shop", skulle det förstås ha stått: http://www.youtube.com/watch?v=7rVu_-tlSwA

"I pity the fool!"

Skicka en kommentar