Recension: Sunshine Cleaning

Recension: Sunshine Cleaning

av Anders Gustavsson ~ lördag 26 september 2009

Mordplatser kan vara riktigt blodiga och illaluktande. Fråga Dexter, han kan allt om det där. Eller ännu mer passande: Fråga Amy Adams. I Sunshine Cleaning spelar hon Rose Larkowski, en ensamstående mamma som har kört fast i livet, någonstans mellan en sten och ett hårt ställe.

Om dagarna arbetar Rose något motvilligt som städerska och om kvällarna smyger hon inte sällan iväg till något halvtaskigt motell för att träffa sin tonårskärlek, som numera är gift och har barn med en annan kvinna. En på många sätt förnedrande tillvaro, både yrkesmässigt och rent personligt, men samtidigt en tillvaro som inte är helt lätt att ta sig ur när man väl hamnat i den.

Men trots sorgsenheten över hur hennes liv har gestaltat sig så kämpar Rose på så gott hon kan, kanske mer för sin sons skull än sin egen. Och det är svårt att inte bli lite halvkär i Amy Adams och hennes beundransvärt godhjärtade karaktär. Ja, det är faktiskt svårt att ogilla något eller någon alls i Sunshine Cleaning, denna så varma film som måste ses som en av årets mest intelligenta feel-goods.

Alan Arkin till exempel. Han spelar Roses välmenande men udda pappa, en på det hela taget mysig karaktär som för övrigt är påfallande lik den han själv gjorde i Little Miss Sunshine häromåret. Likheterna de två filmerna sinsemellan är fler än så. Det är dock inget negativt, tvärtom. Inte minst står ”den dysfunktionella men samtidigt charmiga familjen” i centrum i båda filmerna. Och i Sunshine Cleaning, liksom i Little Miss Sunshine, är det ett egensinnigt barn som fungerar som själva katalysatorn. Både för handlingen i sig och för familjens guppiga och långa resa mot ett tillfrisknande.

Men hur kommer mordplatser och blodsplatter in i bilden? Nja, utan att avslöja allt för mycket behöver Rose – på grund av den där egensinnige sonen – plötsligt tjäna mer pengar än vad hon gör som städerska. Och via sin älskare, som råkar vara polis, kommer hon i kontakt med det minst sagt udda yrket ”brottsplatsuppsnyggare” (eller vad det nu kan tänkas heta på svenska). Tillsammans med sin lillasyster inleder hon en ny och minst sagt oväntad karriär, där arbetsuppgifterna innefattar att torka hjärnsubstans från väggar och sanera sovrum från blodpölar. Plus en mängd andra smaskigheter.

Emily Blunt spelar lillasyrran och precis som storasyrran är hon en själsligt söndertrasad men samtidigt vacker individ. Och jag skulle förstås kunna stanna upp här och nu och fördjupa mig i vad som gör Emily Blunts karaktär så förbannat lovely. Eller jag skulle lika gärna kunna ägna några stycken åt att hylla Jason Spevack som för all del levandegör lillgrabben med stor bravur. Eller jag skulle kunna återgå till att prata om Amy Adams och sedan proklamera att hon borde tilldelas samtliga stora roller som Anne Hathaway får, samt förklara i detalj varför just hon skulle lyckas gestalta dem tio gånger bättre än överhypade och medelmåttiga Hathaway.

Men istället för allt det vill jag ta tillfället i akt och ge lite välförtjänt cred till en helt annan skådespelare i filmen. Nämligen Clifton Collins Jr., som i mina ögon är oförmögen att spela annat än intressanta och ofta mycket underhållande karaktärer (i Sunshine Cleaning spelar han en omtänksam och enarmad butiksägare som gillar att bygga modellhelikoptrar – ja, ni hör själva).

Helt okänd är han givetvis inte, det vore ju tämligen skitknasigt efter över femton yrkesverksamma år i Hollywood, men tillräckligt erkänd? Knappast. Men jag vågar lova att han, förr eller senare, kommer att få ett liknande erkännande som sin motspelare i Capote, Philip Seymour Hoffman. Eller varför inte Paul Giamatti? Med andra ord: förbaskat rättfärdigat när det väl kommer men samtidigt på tok för sent med tanke på hans makalösa skådespelartalang.

Närmast dyker Clifton Collins Jr. upp i komedin Extract, en film skriven och regisserad av Mike Judge som även gett oss nästanmästerverken Office Space och Idiocracy. Någonting säger mig att den gode Clifton kommer att briljera i den också, dock förmodligen i en aning mer skruvad roll än den han har i Sunshine Cleaning (åtminstone om jag känner den uppfinningsrike Mike Judge rätt).

Men för att avrunda: Sunshine Cleaning är, tack vare ett förträffligt manus och strålande insatser av bland andra Clifton och Adams, en fin och hoppfull film som berör mer än den upprör. Men till det sistnämnda har vi ju i dagsläget ändå Svenska Hollywoodfruar och Anna Anka, så det kanske bara är något positivt?

Anders Gustavsson