Recension: Avatar


Så, då var det äntligen dags för den mycket omtalade och "hypade" filmen Avatar. Jag måste säga att jag hade låga förväntningar då jag tyckte att trailern gav ett förskräckligt rörigt och icke lockande intryck. Men det är alltid trevligt att bli glatt överraskad.

Filmen handlar om Jake Sully, en före detta US Marine som blivit förlamad från midjan. Han får ett förslag att ta sin brors plats på Avatar-projektet på planeten Pandora. Mäktiga lobbygrupper vill åt de stora fyndigheter med otroligt värdefulla mineralerna man hittat på planeten. Dock så står det infödda släktet Na´vi i vägen och har inget intresse av att flytta på sig. Projektet Avatar handlar om att människor länkas samman med en syntetisk kopia av det blåa folket Na´vi och rör sig bland folket och försöker skapa en länk till dem och att i slutändan hitta en diplomatisk lösning och få dem att flytta.

Som man kan tro så går det inte riktigt till så och de pengakåta och triggerhappy intressegrupperna förstår inte alls infödingarnas kultur och symbiotiska liv med planeten. De vill inte vänta utan mejar helt sonika ner Na´vi folkets hemplats och heliga träd. Jake, som nu blivit en del av folket och dragits in helt i deras kultur försöker förgäves att medla mellan de parter som han slits mellan. Här framåt så handlar filmen om den frihetskamp som de infödda strider för och sin kamp om överlevnad mot de mekaniserade och hänsynslösa "sky people" (människorna alltså).

Filmen tilltalade mig väldigt mycket på många sätt, gestaltar mycket djupa filosofiska spörsmål, om än i flashig sci-fi-förpackning. Det handlar om att respektera naturen och försöka leva i harmoni med den för att blomstra som civilisation och inte bokstavligen taget köra över den. På så vis så ligger moralen helt i tiden och förmedlas på ett gripande sätt.

Det är väldigt häftigt animerat men på ett såpass överdådigt sätt och så inne i denna skapade värld att jag faktiskt nästan inte tänkter på att det är animerat. Det enda som får mig att sänka betyget är att man tagit i aningen för mycket med hollywoodismen och de övertydliga karikatyrerna på vissa roller. Hade man gett vissa karaktärer mera djup och skiftningar så hade storyn gripit mig mera men på det stora hela så är rollerna bra gjorda. Även om jag inte gillar Michelle Rodriguez.

Anders Laurell

~ söndag 27 december 2009 0 kommentarer

Recension: 2012


Ytterligare en katastroffilm på spelbordet, frågan är om den har något extra att erbjuda som vi inte sett förr? Rakt upp och ned vill jag påstå: nja. Enligt mig så har katastroferna gått utför sedan Independence day och inte lyckats nå upp till dess glans i all "hollywoodism". Då denna film kommer utav skaparer till densamma och Day after tomorrow så ligger den ju i samma spår och borde erbjuda något likvärdigt, vilket den gör.

Filmen handlar om hur alla olika profetior om jordens "undergång" år 2012 till allas förvåning tycks slå in. Man upptäcker att jordens kärna hettas upp utav väldigt kraftiga utbrott av solstrålning och att jordskorpan snabbt börjar bli instabil, spricka upp och flytta på sig.

I detta kataklysmiska inferno befinner sig en familj och historien handlar om deras flykt mot räddningen.

På det stora hela följer filmen en utprickad bana: en hjälte här, kaos, en comic relief där, några rika egoistiska idioter där, ett farväl både här och där, inferno, sammanfallande städer, snyft. Men för mig så ger den inte så väldigt mycket mer än så, en serie mer eller mindre spännande händelser och en drös cgi-effekter.

Filmen är underhållande, absolut, men ger inte något mer. Och något som jag verkligen störde mig på var det 15 (kan ha varit 17, tappade räkningen) tragiska scenerna om död och farväl som för tankarna till LOTR: Return of the king. Fast inte lika snyftigt.

Historien hoppar lite för mycket och man får inte riktigt fäste om någon speciell karaktär enligt mig. Lite för mycket stereotyper på fel sätt. Innehar ändå underhållningsvärde, om än inte något långvarigt eller minnesvärt.


Anders Laurell

~ fredag 4 december 2009 0 kommentarer