Recension: Up

Pixar har kommit långt sedan Woody "rockade huset" i Toy Story 14 år tillbaka i tiden. Det trevliga är att jag fortfarande får lite samma känsla när jag ser denna film som när det var helt banbrytande och nytt 1995. Jag minns det lite vagt i bakhuvudet, jag var 11 år och avundsjuk på att den några år yngre killen från en familj som vi umgicks med hade en Buzz lightyear (en sån som blinkade, hade utfällbara vingar och "riktig" laser). Ungen var ju totalt spoiled, vedervärdig att ha att göra med och till på köpet tjock, men man var ju fortfarande lite avundsjuk på Buzz.

Tillbaka till nutiden och Pixar så är detta en film som överraskade mig faktiskt. Hade väntat mig en trevlig upplevelse och lite ny animerad barnhumor. Väntade mig inte att se en film som var så djup och som faktiskt hade såpass mycket mörker och sorg på samma gång. Filmen handlar om Carl Fredrikssen, som på gamla dagar slutligen ger sig ut på det äventyr han drömt om sedan han var liten. Att saker och ting utvecklar sig på ett sätt han inte förutspått kan man nog ana, men inte riktigt att det blir så bisarrt som det faktiskt blir.

Tekniken i filmen och animeringen lämnar inget att önska från min sida. Det är mycket fint och fyrkantigt gjort, och rösterna och karaktärerna är klockrena (de engelska då, har inte hört de Svenska. Genrellt så borde svenska dubbningar förbjudas, lär barnen engelska istället).

Det är en varm historia som ger mer än många skratt, någon tår och några höjda ögonbryn i förvåning. Rekommenderas varmt för alla, stora som små.

Anders Laurell

Läs vidare

av Anders Laurell ~ måndag 26 oktober 2009 0 kommentarer

Recension: Flickan som lekte med elden

Modigt och relativt osvenskt skulle jag vilja börja med. Äntligen har jag fått tummen ur att se Flickan som lekte med elden, uppfäljaren till Stieg Larssons roman Män som hatar kvinnor. Tyvärr så måste jag medje att jag är dålig och inte läst någon av romanerna, så där måste jag bättra mig och kanske skulle betyget ändras efter att jag gjort det.

Storyn i denna uppfäljare handlar i stort om hur Mikael Blomqvist, genom en journalistkollegas mord, snubblar över en stor brottshärva med kopplingar ända tillbaka till 40-talets ryssland. Lisbeth Salander återvänder till Sverige för att se så att allt står rätt till i hennes ärenden med hennes före detta överförmyndare. Även hon dras in i denna jakt på sanning och hämnd och det visar sig att hon har mer än en tråd i härvan från sitt förflutna.

Rollprestationerna är mycket bra, Noomi gör roller som Lisbeth klanderfritt, Nyqvists roll som Blomqvist tycker jag mycket om. Även Paolo Robertos roll som... ja, sig själv, störde mig inte alls så mycket som jag hade väntat mig. Jag tänkte "ooonej, detta kommer gå åt pipsvängen. Jag känner thanksgiving-kalkon-doften hägrande i luften". Visst är Paolo inte den vassaste skådespelarkniven i lådan, och det märks. Men inte så störande som man kunnat vänta sig.

Över lag så är det hela lite överväldigande och aningen rörigt och det är svårt att vara med på vem som gör vad och varför. Men som jag har förstått det så har det med svårt ihopklippning att göra. Och enligt murphys, och alla andra skrivna och oskrivna lagar inom film, så är såklart boken bättre än filmen (vad jag har hört, iom att jag som jag skrivit är dålig och inte läst boken än). Den första filmen är lättare att följa och håller en i ett fastare grepp. Det är storyns rörighet och Paolo som sänker betyget. Men över lag, mycket underhållande och spännande film.

Anders Laurell

Läs vidare

av Anders Laurell ~ tisdag 13 oktober 2009 0 kommentarer

Recension: House of Wax

Hade du kanske tänkt att en spänande thriller-rysare skulle sitta fint en sådan här kväll? Då finns bättre alternativ en denna "kletiga röra". Denna film är ett typexempel på film som gör mig väldigt splittrad. Det finns ett par moment i filmen är bra, men få är de, och jag kan inte sluta att vilja vara det egna skräckmomentet i en sådan här tillställning och bita av mig mina egna armbågar i ren desperation så fort jag ser Paris Hilton på vita duken. Mindre inlevelse och karaktärsuttryck får man nog söka sig till andra planeter för att hitta. Det enda som hon kan spela är sig själv, och det är ju ingen bedrift att lyckas med det heller.

Men som bilden visar så finns även bättre skådisar i filmen, dvs Elisha Cuthbert och även Brian Van Holt. Det är endast de som skapar någon behållning i filmen. Annars kantas hela historien endast av mordscener á la Saw (light) och folk som springer åt fel håll. Att ta till verktyget att karaktärer gör tvärt emot vad man bör göra i en skräck-fight-jaktsituation får endast mig att vilja stänga av filmen. Det är billigt och riktigt dåligt och ger en känsla av att regissören inte hade bättre saker att föra fram i filmen och drivs till att ta till desperata medel. Men vi kan ju alltid låta skådisen springa åt fel håll eller slänga ifrån sig yxan. För att uppröra tittaren till att störa sig så mycket att de tittar vidare åtminstone.

Filmen handlar hur som helst om en grupp ungdomar som fastnar ute i skogen och tvingas söka sig till den närliggande byn för att hitta reservdelar till bilen för att kunna ta sig därifrån. Sakta men säkert så försvinner en efter en och de kvarvarande uppdagar hela fenometen 'House of Wax'. Vem som dör hur kan jag ju inte avslöja, men vissa effekter i dödandet och massakern gör coolt, men så mycket mer ljuspunker har inte filmen.

Så för att avsluta: Förutsägbart, vissa bra effekter, frustrerande, enerverande och uttryckslöst, varav den gode Paris Hilton är skyldig till mycket.

Anders Laurell

Läs vidare

av Anders Laurell ~ måndag 5 oktober 2009 0 kommentarer