Recension: Tupac: Resurrection

Som yngre tonåring bestod min skivsamling mestadels av rock, pudel så väl som hårdare varianter. Guns N’ Roses, Mötley Crüe, Nirvana, Deep Purple, Kiss. Som äldre tonåring hade skivsamlingen utökats med främst vispop och singer-songwriters och ett par Definitivt 50 spänn-plattor.

Men så fanns det givetvis ett och annat album som hade smugit sig in på något sätt och som inte alls passade in i mängden. Scooby-Doo Dance med Scooby Doo på omslaget, till exempel. Och så pratar vi inte mer om den. Tack!

Ett annat sådant där riktigt bortkommet barn var Home Invasion av Ice-T. Och länge skulle Ice-T förbli min enda kontakt med den för mig minst sagt främmande hiphop-världen. Jag lyssnade på hans alster på låg volym så att ingen annan i min närhet möjligtvis skulle råka höra. Och vred upp gjorde jag bara när jag var garanterat helt ensam. Det var ju ett så förbannat ovårdat språk som brukades, men ändå, av någon märklig anledning, var alltihop väldigt tilldragande.

Hur som helst, en dag bestämde jag mig för att alla skivor som inte passade in i ”min riktiga stil” helt enkelt skulle bort. Raderas ur samlingen. Elimineras. Falla in i glömska och aldrig mera nämnas. Det var en image-sak, utan tvekan. Äsch, skratta inte, ni har själva varit tonåringar. Och sedermera började jag åka till Göteborg och stadens hål-i-vägen-affärer för att sälja av skivor och köpa nya, bättre, mer passande. Göra om, göra rätt, så att säga.

Andra Långgatans Skivhandel tog gladeligen emot några av mina mer skämmiga skivor. Och möttes jag av skakande huvuden där, ja, då gick jag upp för backen till Stigbergstorget och mindre kräsna Mynt & Musik. Men Home Invasion-skivan höll jag kvar i länge. Tills en dag då jag beslöt mig för att nog får vara nog och jag tog mod till mig och gick fram till några tuffa och ofta oförskämt otrevliga hiphopare i min högstadieklass.

”Ni som är hiphopare, vill ni köpa en skiva av mig?” frågade jag och försökte spela världsvan och orädd.
Jag möttes av ett par häpna blickar. När jag vidare förklarade att det var en helgrym Ice-T-platta jag hade till salu, ja, då började de jävlarna skratta.
”Gillar ni inte Ice-T?” frågade jag förvånat. Döma av deras blickar var jag helt fel ute. ”Men om ni inte gillar honom, vad gillar ni då?” fortsatte jag. Och snart, mycket snart, skulle jag bli varse om två för mig helt nya namn.

Det ena var Snoop Doggy Dogg. Och det andra? Tupac Shakur, alias 2Pac.

Tupac var, fick jag förklarat, den bäste och mest betydelsefulle rapparen som någonsin vandrat på vår jord. Att han dessutom relativt nyligen hade gått en plötslig och allt för tidig död till mötes gjorde honom bara ännu större, lex John Lennon. Ice-T var inget annat än en oerhört fånig liten flugskit i jämförelse.

Efter att ha sett Tupac: Resurrection förstår jag ännu bättre vad de egentligen menade, då för cirka tio år sedan. Och bli inte avskräckta om ni inte älskar hiphop, det här är utan överdrift en av de bästa, viktigaste och konstnärligt mest fulländade dokumentärer som jag någonsin har sett. Helt i nivå med andra personliga favoriter så som Ett anständigt liv och Hoop Dreams. Och precis som de två nyss nämnda filmerna lyckas Tupac: Resurrection måla upp en realistisk, ogärna glorifierande bild av hur det verkligen var. Vilket, i min värld, borde vara målet hos alla dokumentärfilmare.

Vi får följa Tupac hela vägen från barnsben och fram till den mytomspunna dödsskjutningen 1996. Men genom berättelsen om Tupac flätas samtidigt, och på ett till synes helt naturligt sätt, en större berättelse in som lyckas kontextualisera hela det fascinerande liv som skulle ända redan vid 25 års ålder. De svartas kamp för lika rättigheter, motståndsrörelser, polisbrutalitet. Gängkrigen mellan östkust och västkust. Striden mellan Tupac och The Notorious B.I.G. Kort och gott allt man kan önska sig av en djuplodande dokumentär.

Men det mest spektakulära? Hela dokumentären leds framåt av huvudpersonen själv. Tack vare ett svårslaget hantverk av regissören Lauren Lazin är det nämligen ingen mindre än Tupac som skänker berättarrösten. Jag vill inte ens tänka på hur många intervjuer och andra ljudupptagningar som Lazin måste ha lyssnat igenom innan filmen kunde färdigställas. Men imponerande är det. Förbannat imponerande, till och med.

Och nu har ni förstås bara en fråga kvar: Vad hände egentligen med min oönskade Ice-T-skiva? Jorå, jag lyckades kränga den till slut. De tog lite motvilligt emot den på Mynt & Musik om jag inte minns helt fel. Och för pengarna köpte jag tillbaks min saknade Scooby-Doo Dance-platta. Nerå. Nu ljuger jag. Eller gör jag?

Anders Gustavsson

Läs vidare

av Anders Gustavsson ~ lördag 26 september 2009 0 kommentarer

Recension: Sunshine Cleaning

Mordplatser kan vara riktigt blodiga och illaluktande. Fråga Dexter, han kan allt om det där. Eller ännu mer passande: Fråga Amy Adams. I Sunshine Cleaning spelar hon Rose Larkowski, en ensamstående mamma som har kört fast i livet, någonstans mellan en sten och ett hårt ställe.

Om dagarna arbetar Rose något motvilligt som städerska och om kvällarna smyger hon inte sällan iväg till något halvtaskigt motell för att träffa sin tonårskärlek, som numera är gift och har barn med en annan kvinna. En på många sätt förnedrande tillvaro, både yrkesmässigt och rent personligt, men samtidigt en tillvaro som inte är helt lätt att ta sig ur när man väl hamnat i den.

Men trots sorgsenheten över hur hennes liv har gestaltat sig så kämpar Rose på så gott hon kan, kanske mer för sin sons skull än sin egen. Och det är svårt att inte bli lite halvkär i Amy Adams och hennes beundransvärt godhjärtade karaktär. Ja, det är faktiskt svårt att ogilla något eller någon alls i Sunshine Cleaning, denna så varma film som måste ses som en av årets mest intelligenta feel-goods.

Alan Arkin till exempel. Han spelar Roses välmenande men udda pappa, en på det hela taget mysig karaktär som för övrigt är påfallande lik den han själv gjorde i Little Miss Sunshine häromåret. Likheterna de två filmerna sinsemellan är fler än så. Det är dock inget negativt, tvärtom. Inte minst står ”den dysfunktionella men samtidigt charmiga familjen” i centrum i båda filmerna. Och i Sunshine Cleaning, liksom i Little Miss Sunshine, är det ett egensinnigt barn som fungerar som själva katalysatorn. Både för handlingen i sig och för familjens guppiga och långa resa mot ett tillfrisknande.

Men hur kommer mordplatser och blodsplatter in i bilden? Nja, utan att avslöja allt för mycket behöver Rose – på grund av den där egensinnige sonen – plötsligt tjäna mer pengar än vad hon gör som städerska. Och via sin älskare, som råkar vara polis, kommer hon i kontakt med det minst sagt udda yrket ”brottsplatsuppsnyggare” (eller vad det nu kan tänkas heta på svenska). Tillsammans med sin lillasyster inleder hon en ny och minst sagt oväntad karriär, där arbetsuppgifterna innefattar att torka hjärnsubstans från väggar och sanera sovrum från blodpölar. Plus en mängd andra smaskigheter.

Emily Blunt spelar lillasyrran och precis som storasyrran är hon en själsligt söndertrasad men samtidigt vacker individ. Och jag skulle förstås kunna stanna upp här och nu och fördjupa mig i vad som gör Emily Blunts karaktär så förbannat lovely. Eller jag skulle lika gärna kunna ägna några stycken åt att hylla Jason Spevack som för all del levandegör lillgrabben med stor bravur. Eller jag skulle kunna återgå till att prata om Amy Adams och sedan proklamera att hon borde tilldelas samtliga stora roller som Anne Hathaway får, samt förklara i detalj varför just hon skulle lyckas gestalta dem tio gånger bättre än överhypade och medelmåttiga Hathaway.

Men istället för allt det vill jag ta tillfället i akt och ge lite välförtjänt cred till en helt annan skådespelare i filmen. Nämligen Clifton Collins Jr., som i mina ögon är oförmögen att spela annat än intressanta och ofta mycket underhållande karaktärer (i Sunshine Cleaning spelar han en omtänksam och enarmad butiksägare som gillar att bygga modellhelikoptrar – ja, ni hör själva).

Helt okänd är han givetvis inte, det vore ju tämligen skitknasigt efter över femton yrkesverksamma år i Hollywood, men tillräckligt erkänd? Knappast. Men jag vågar lova att han, förr eller senare, kommer att få ett liknande erkännande som sin motspelare i Capote, Philip Seymour Hoffman. Eller varför inte Paul Giamatti? Med andra ord: förbaskat rättfärdigat när det väl kommer men samtidigt på tok för sent med tanke på hans makalösa skådespelartalang.

Närmast dyker Clifton Collins Jr. upp i komedin Extract, en film skriven och regisserad av Mike Judge som även gett oss nästanmästerverken Office Space och Idiocracy. Någonting säger mig att den gode Clifton kommer att briljera i den också, dock förmodligen i en aning mer skruvad roll än den han har i Sunshine Cleaning (åtminstone om jag känner den uppfinningsrike Mike Judge rätt).

Men för att avrunda: Sunshine Cleaning är, tack vare ett förträffligt manus och strålande insatser av bland andra Clifton och Adams, en fin och hoppfull film som berör mer än den upprör. Men till det sistnämnda har vi ju i dagsläget ändå Svenska Hollywoodfruar och Anna Anka, så det kanske bara är något positivt?

Anders Gustavsson

Läs vidare

av Anders Gustavsson ~ 1 kommentarer

Recension: Inglourious Basterds

Tarantino är i en klass för sig och saknar motstycke i dagens filmindustri. Han vågar göra det ingen annan gör, vågar ta ut svängarna och nosa med tårna över gränser för vad som är normalt accepterat och praxis inom film. Han tar väl ibland till och med och gör ett maffigt trestegs-hopp över denna linje. Det tycker vi om honom för. Men visst har han fått mycket uppmärksamhet och kanske mycket "hype". Men jag fortsätter att tycka om honom.

Filmen handlar helt oväntat om just "the basterds", en grupp amerikanska soldater som på gerilla-vis gör livet så surt för "der führers" lakejer som de kan. Parallellt så så går en historia om den judiska flickan Shosanna som lyckas fly från "the jew hunter", som avrättar hennes familj, och som söker hämnd. Historierna sammanstrålar sedan mot slutet till ett vackert crescendo i övervåld á la Tarantino.

Den första Tarantino-film jag såg, utan att veta om att det var Tarantino, var From Dusk Till Dawn. En till en början lugn action-thriller som sedemera helt urartar till splatter-vampyrfilm. Den råa tonen har "Mr T" fortdarande men har på många sätt förfinat sin trademark och sitt signum. Jag tycker om det spontana i att helt stanna filmen och på duken rita upp en enorm pil pekandes på en punkt som tittaren skall göras uppmärksam på. Och att han gör det just för att han kan, och jag gillar det. Det känns lite Filip-och-Fredrik över det hela.

Så hur är då denna lovprisade film? Mycket bra! - säger jag. Dock! I min mening så tappar filmen lite tempo ibland och blir aningen seg, om än underhållande samtidigt. Även om den mycket väl laddar upp till Tarantinos klassiska mastodont-slut. Han kunde lätt ha klippt ner 20-30 min och fortfarande fått med allt som gör filmen lysande. Så det är det enda som gör att filmen inte får full pott av mig.

Sedan gör Brad Pitt sin bästa roll sedan Snatch år 2000, han har gjort bra rullar sedan dess. Men inget som går upp mot denna. Så jag kan bara säga: Stäng av datorn, pallra dig ur soffan och hasa dig iväg till närmaste biograf och kolla på filmen!

Anders Laurell

Läs vidare

av Anders Laurell ~ torsdag 24 september 2009 1 kommentarer

Recension: Monsters vs Aliens

Trailern verkade ganska lovande, smart, rolig och söt. Men filmen levererar inte till den nivå som trailern proklamerar. Filmen handlar om Susan, som genom en olycka med ett utomjordiskt material blir gigantisk, fångas in av "the secret US government" och joinar gruppen med "monster" som samlats in under årtionden. Hon har genom sin förvandling fått enorm styrka och måste senare i filmen försöka använda dem för att rädda jorden.

Som sagt så är trailern bättre än filmen, men det är ju inget helt nytt. Man förpackar det hela så bra man kan med det material som finns för att sälja filmen maximalt. Problemet är att man blir lite missnöjd med resultatet. Det är lite som att få en dejt med en sjukt snygg och sexig tjej och under själva dejten upptäcka att hon är helt blåst, "inte har alla indianer i kanoten", eller som min favorit: "hjulen snurrar men hamstern är död".

Vad är bra i filmen då? Rösterna utav Hugh Laurie och Will Arnett är den största behållningen och det finns många trevliga komiska stunder i filmen. Storyn är dock för platt och håller inte riktigt hela vägen i min mening. För en liten knodd som inte vet bättre så funkar den så klart ändå toppen men den saknar allt för mycket för att det ska bli riktigt bra. Slutbetyget hade jag därför först tänkt att sätta till en ljummen 2:a, men rösterna och det enorma jättegosedjursmonstret höjer den till en svag 3:a. Men inte ett öre mer!

Anders Laurell

Läs vidare

av Anders Laurell ~ torsdag 17 september 2009 1 kommentarer

Recension: Defiance

Jag tycker väldigt mycket om underdoghistorier och episka hjältedraman. Jag är svag för klassiska hjälteklyschor. Åtminstone så länge de görs bra och inte alltför tacky, fast det kan ju också ha sin charm emellanåt. I alla fall så lyckas Edward Zwick fint i denna bedrift med att styra Daniel Craig och betydligt yngre Jamie Bell i de rollerna. Lille Edward har tidigare regisserat The Last Samurai och Blood Diamond. Två filmer som jag är mycket förtjust i, och med dem delar Defiance likheter i det scenografiska så väl som i det ljudmässiga. Men att enbart prata kameravinklar och andra teknikaliteter gör ju ingen jätteexalterad, eller nja, inte de flesta i alla fall.

Filmen handlar om en rysk motståndsgrupp, som de kallar "the Bielski Orchiad", under WW2. Det går lite i vågor med mer eller mindre hysteri kring just WW2 hos Hollywoods filmskapare. Just nu verkar det vara en pågående trend även om denna film inte hade premiär igår. Hur som helst, de två bröderna Bielski (som är filmens huvudpersoner) börjar helt enkelt att samla ryska judar som klarat sig undan gestapos nallande fingrar. De två bröderna startar en liten Robin Hood-rörelse i skogarna och möter så klart motstånd från både "moder natur" och "moder land". Hur det går för dem ska jag givetvis inte avslöja, men en mycket trevlig historia är det.

Så svag som jag faktiskt är för hjältehistorier, WW2 och Daniel Craig (som jag faktiskt tycker är en riktigt bra skådespelare), så räcker inte filmen hela vägen fram. Den är underhållande och helt klart sevärd. Men det blir inget toppbetyg från min sida. En stark 3:a får Defiance helt enkelt klara sig med. Storyn var helt enkelt lite för förutsägbar och lite för "o-gripande" (finns ens det ordet?).

Anders Laurell

Läs vidare

av Anders Laurell ~ onsdag 16 september 2009 0 kommentarer

Patrick Swayce är död

I natt gick Patrick Swayce bort, 57 år gammal, efter en enträgen och minst sagt väldokumenterad kamp mot cancern. Gamarna skrev redan för något år sedan att han bara hade några dagar kvar att leva men tydligen ville huvudpersonen i fråga något helt annat. Good for him.

Hur som helst, för mig kommer Swayce alltid bli ihågkommen som en känd filmstjärna men inte nödvändigtvis som en fantastisk skådespelare. Han var helt okej, missförstå mig rätt, men han var så att säga ingen Al Pacino. Däremot var han en tvättäkta fighter. Nej, inte bara när det gällde elakartade sjukdomar.

Ni förstår, Patrick Swayce kämpade hela sitt liv (och förvisso mot sitt eget vetande) för att erhålla en plats i mitt hjärta.

Varför tvingades han kämpa? Well, mitt första Patrick Swayce-minne kommer från Dirty Dancing. Min storasyster älskade den filmen liksom alla storasystrar i hela världen gör eller åtminstone gjorde (och lillasystrar också för den delen). Men det var väl inte direkt någon film som fick mig att jubla högt och bli inspirerad att efterapa karaktärerna.

Jag ville uteslutande se filmer som Star Wars och Rambo och Dödligt vapen och Die Hard. För att sedan springa ut i skogen med några vänner och mer eller mindre iscensätta det hela. Tuffa som vi var.

Dirty Dancing passade helt enkelt inte in. Det lockade mig inte nämnvärt att dra på mig en kroppsstrumpa och studsa runt. Det hade bara varit fånigt och sådana fånerier höll man sig långt ifrån. Vilket, nu när jag tänker på det, var ganska fånigt i sig. Men likväl såg jag Dirty Dancing som en fjantig film och därmed följaktligen Patrick Swayce som en fjantig skådis.

Men åren gick, Patrick Swayce dök upp i allsköns icke-dansande filmer allt medan min egen toleransnivå mot just dansfilmer och "fåniga filmer" i största allmänhet höjdes (tack och lov för det). Och nu, när Patrick Swayce har gått bort, inser jag att han faktiskt lyckades ta sig in i mitt hjärta. På något sätt. Så, vila i frid din rackare, och hälsa Fred Astaire och grabbarna!

Anders Gustavsson

Läs vidare

av Anders Gustavsson ~ tisdag 15 september 2009 2 kommentarer

Trailer: Michael Jacksons This Is It

Så, då var den snart här. Dokumentären som skildrar Michael Jacksons sista veckor i livet. Men jag vet inte jag. Det känns en aning makabert. Hade de låtit det hela vänta åtminstone något år så visst, men redan nu? Fasiken, människan har ju knappt hunnit lägga sig till rätta inuti kistan (ni vet den som det tog Jackson-klanen sisådär tre månader att sänka ner i marken).

MEN jag blir ändå nyfiken. Och oroa er inte för hotelsen i slutet av trailern: "FOR 2 WEEKS ONLY." Det kallas försäljningsknep. Efter att de där två veckorna har passerat kommer det med största sannolikhet stå något i stil med: "DUE TO HIGH DEMAND" och vipps så har visningstiden utökats från två veckor till tvåhundra år. Pengakåta och smått vedervärdiga filmproducenter är förutsägbara lymlar, förstår ni.

Michael Jackson's This Is It in HD

Läs vidare

av Anders Gustavsson ~ måndag 14 september 2009 0 kommentarer

Recension: Änglar och demoner

Jag har aldrig riktigt sett storheten i Tom Hanks. Jag har alltid haft lite svårt för honom, vet inte helt varför. Men hans sätt och framtoning på vita duken skär sig på något sätt. Han har på något sätt bara ett ansiktsuttryck och en enda karaktär, i lite olika versioner. Nu är jag kanske lite hård, han är en hejare på att spela pingis, tycker om att spöka ut volleybollar till låtsaskompisar och har som livsdröm att fiska räkor. Det är vi tacksamma för och skall hedra honom för. Men sedan har jag letat länge och inte hittat så fasligt mycket mer. När jag tittar på honom så ser jag alltid socialt missanpassade Forrest i bakgrunden. I hans andra roller drar han en allvarlighetens mask över sig men det syns igenom. Jag säger som Robert Downey Jr. i Tropic Thunder: "You NEVER go full retard!" Tom Hanks roll är ganska medelmåtta tycker jag och jag vet inte om det är hans porträttering eller om rollen drivits åt det hållet men han kommer in i filmen med för mycket besserwisser-mentalitet. Han är lite hjälte som vet allt direkt och kommer med svar på tal och lösningar på alla problem. Inte alls den tillbakadragna, funderande, förstående och utmanande Robert Langdon som är i böckerna.

Men denna film cirkulerar ju inte enbart runt Tom Hanks. Några andra stjärnor på denna natthimmel till film är: Ewan McGregor, Nikolaj Lie Kaas och Stellan Skarsgård. Den sistnämna måste ju räknas som stjärna mer eller mindre även om jag är väldigt skeptiskt till även honom. Hellre då sonen Alexander. McGregors porträttering av Camerlengon är bra, men det väntade jag mig utav honom. Men hade inte handlingen vinklats om såpass mycket, vilket är ytterligare en sak med denna film som stör mig, så hade han nog gjort en ännu bättre prestation. Nikolaj, denne danske stolthet, gör en bra roll som assassinen. Han gör den väldigt hård och skoningslös, vilket jag gillar. Sedan skall vi inte prata så mycket om prestationen i rollen Vittoria Vetra, som jag tycker är sjukt platt och tråkig.

Som jag sagt så är handlingen väldigt vinklad, och på vissa sätt helt vält på ända, bak-och-fram och bakom flötet. Detta är en av de största problemen med filmen i min mening. De har ändrat om för mycket och ändå är filmen runt 2:30 lång. Det är alltid svårt att klippa i filmer, men här har Ron Howard gått för hårt med häcksaxen tycker jag. Ta hellre bort delar och korta av andra. Så de som har läst boken kommer nog absolut att störa sig på det, vilket är tråkigt för det gör att de positiva delarna i filmen solkas och kommer i skugga. Det är framförallt den hårda och råa tonen i filmen som jag gillar i många scener. Historien är väldigt makaber och de har Ron lyckats bra med.

På det hela är det bra underhållningsvärde i filmen och kan man komma över Tom Hanks, Stellan Skarsgård och historiefelen så är filmen ganska fängslande.

Anders Laurell

Läs vidare

av Anders Laurell ~ onsdag 9 september 2009 1 kommentarer

Recension: Born Yesterday

Buster Keaton, Charlie Chaplin, Groucho Marx, Woody Allen, Diane Keaton, Jacques Tati, Nils Poppe, kanske även Chris Farley och utan tvekan Jim Carrey. Okej, det finns några stycken men de är onekligen ganska lätträknade. Det vill säga aktörer och aktriser med perfekt komisk timing. Många har bra komisk timing men få har den där eftertraktade millisekundskänslan. Den man aldrig helt kan träna sig till utan den man antingen har eller inte har. En medfödd egenskap när man gång på gång lyckas sätta in exakt rätt blick, slå an exakt rätt tonfall, utföra exakt rätt rörelse -- precis vid exakt rätt tillfälle. Dessutom likt det vore världens mest naturliga sak. Just därför är det kanske inte så konstigt att de flesta av oss (jag är inget undantag, kanske inte heller ni) ibland har svårt att skilja dummerjönsen på vita duken från skådespelaren som gestaltar honom.

Det finns ett gammalt kinesiskt talesätt som jag inte har någon helt lysande översättning på. Så låt oss istället ta det på... engelska (ni trodde väl inte helt ärligt att jag skulle dra det på kinesiska?). Det lyder som följer: ”It is better to keep your mouth closed and be thought a fool than to open it and remove all doubt.” Men är det något dessa filmtokstollar nästintill aldrig gör så är det väl just att knipa igen truten och hålla sig i bakgrunden. Istället är deras märkliga och genomkorkade men vanligtvis väldigt underhållande uppenbarelser ”all over the place”. Och scen efter scen får de oss att bli fullständigt övertygade om att deras utomordentliga träskallighet saknar motstycke.

Men trots rollprestationer som lockar fram maximalt med publikskratt så är dessa skådespelare givetvis inte korkade i verkligheten. Snarare överjävligt smarta. Vissa har till och med en bekräftad IQ över 170. Som Judy Holliday, till exempel. Om du inte har hört hennes namn tidigare så är du ursäktad, men hon tillhör definitivt skaran komiska genier som jag rabblade upp här ovanför. Jag har förstått det nu. Och för det tackar jag helt och hållet min överdrivet dyra tevelicens och svensk public service.

Det var en kväll för några veckor sedan och jag satt kattvakt hos min bortresta syster. Egentligen hade jag bara tänkt ögna igenom SVT:s text-tv, mata den fyrbenta varelsen, och sedan åka hem och lägga mig. Men innan jag ens hann trycka igång kanalens text-tv så såg henne, Judy Holliday, och jag blev som paralyserad av hennes briljans. Stora ord men rättfärdigade. Och snart hade jag sett klart hela filmen och helt glömt bort att mata katten (förlåt, Asterix).

Filmen som visades var Born Yesterday, eller Född igår om vi ska prata ren svenska. Det skulle inte dröja många dagar innan jag hade beställt den på nätet, fått hem den, och sett den igen. Och igen. Och igen. Det var som någon slags uppenbarelse, i likhet med när jag för första gången snubblat över andra mästerliga och minst sagt hysteriska komedier så som Dum och dummare, Semestersabotören eller varför inte Sleeper.

Judy Holliday spelar den korkade men charmiga Billie Dawn. En dum blondin som precis flyttat till Washington med sin sambo, den bufflige Harry Brock som ägnar dagarna åt skumraskaffärer på hög nivå. Ett perfekt förhållande, åtminstone så länge som Billie väljer att nyttja skygglapparna och aldrig ifrågasätta pojkvännens tveksamma verksamhet eller hans oupphörligt otrevliga stil.

Harry Brock är själva ”mycket-vill-ha-mer”-filosofin personifierad och anser även att allt och alla har ett pris. En osympatisk jävel, helt enkelt. Och nu har han ett problem som måste åtgärdas: Billies kantiga beteende behöver slipas till. Detta för att han själv ska kunna framstå som en man att räkna med även i Washingtons finare kretsar (där han numera rör sig). Uppgiften att lära Billie lite vett och etikett går till Paul Verrall (spelad av William Holden). En grävande journalist som är intelligent, eftertänksam, omsorgsfull, humoristisk och i förhållande till Harry Brock framstår som mer eller mindre den perfekte mannen. Jag behöver väl inte ens nämna att Billie snart fattar tycke för Paul?

Den rappa och välavvägda dialogen är en fröjd för örat, Judy Hollidays och William Holdens samspel helgjutet, Billie Dawns intellektuella uppvaknande uppfriskande och allt som allt är det ett lyckopiller med både djup och tydlig sensmoral (”använd huvudet, idiot!”).

Judy Hollidays rollprestation belönades sedermera med en välförtjänt men något oväntad Oscar. Oväntad inte bara för att hon samma år ställdes mot förhandstippade Gloria Swanson och hennes oförglömliga bitch-gestaltning i Sunset Boulevard. Nej, Judy såg nämligen länge ut att inte ens få spela Billie Dawn-karaktären i Born Yesterday-filmatiseringen. Detta trots att hon egentligen redan ”gjort den till sin” i den hyllade teateruppsättningen som filmen baseras på. Diverse Hollywood-pampar ansåg kort och gott att Judy var en ”för okänd skådespelare” för att kunna bära en hel film. Dock hade hon turligt nog många runt omkring sig som redan fattat tycke för hennes värme och komiska talang. Personer som mer än gärna gjorde sitt bästa för att se till att Judy skulle få göra sitt livs roll, även på vita duken.

Självaste Katherine Hepburn, som spelade mot Judy Holliday i Adam's Rib (en film som kom något år innan Born Yesterday), sägs till exempel osjälviskt ha instruerat kameramannen att i Judys och hennes gemensamma scener ständigt fokusera på den mindre välkända motspelerskan. Allt för att ge Judy mer utrymme och i förlängningen större chans att knipa den eftertraktade Billie Dawn-rollen.

När Judy sedan till slut fick rollen lyckades hon dessutom förhandla fram ett mycket förmånligt och smått unikt filmkontrakt. Ni som är bekanta med Hollywoods historia vet hur det såg ut under flera decennier: långtidskontrakt skrevs under som gjorde regissörer, manusförfattare och inte minst skådespelare mer eller mindre helt livegna under en lång tid framöver. Filmer producerades i rasande takt enligt löpande band-principen och de medverkande var ofta inte mer än slit-och-släng-produkter som (över)användes tills dem en dag nöttes ut och därefter helt sonika byttes ut. Men inte Judy. Enligt kontraktet behövde hon enbart göra någon enstaka film per år och resterande tid var hon fri att spendera var och hur hon ville. Till exempel i hemstaden New York, där hon kunde leva som en mer vanlig människa, och inte minst äta som en mer vanlig människa. För som hon själv uttryckte det:

”I love to cook and then I love to eat what I've cooked. But when I was doing Born for Columbia, I had to diet for months. And I had to show up at the studio every morning two hours before they started shooting. From 7 to 8 a.m. they worked on my hair. From 8 to 9 they worked on my face. And they bleached me every other day. If I went on television (a series) I'd have to be on a diet and beauty treatments all the time. You think I'm nuts? I like living too much for that!”

Nej, Judy var speciell, gick sina egna vägar och lät sig aldrig riktigt kategoriseras som varken det ena eller det andra. Hon var både sångerska och aktris, hade förhållanden med både kvinnor och män. Och när hon fick lite tid över ägnade hon sig mer än gärna åt att tillverka någon märklig pryl som den hobby-uppfinnare hon var. Hon gav sig bland annat på att försöka uppfinna ätbara teskedar, bara en sån sak! Och så var hon, förstås, Billie Dawn. Däremellan allt det andra, så att säga.

”One writer said that I started as a moron in Kiss Them For Me and I worked up to be an imbecile in Adam's Rib. What I want to know is: where does a girl go from being an imbecile?” frågade hon sig en gång. Sen sa hon: “Maybe, if I'm lucky, I can be an idiot or a cretin.”

Med facit i hand är det lätt att konstatera att hon lyckades förträffligt väl. Få har spelat en idiot lika bra. Och hade hon bara fått leva lite längre hade hon säkerligen utvecklats vidare och till slut även fått gestalta de mest dramatiska av dramatiska roller. Och gjort även det lysande. Men nu får vi nöja oss med de filmer hon hann med fram tills hennes bortgång i bröstcancer den sjunde juni 1965, 43 år gammal. Filmer som The Marrying Kind, Bells are Ringing, Adam’s Rib. Och framförallt: Born Yesterday.

Så där! Nu har jag fyllt min uppgift som egenutnämnd budbärare och berättat för er om Judy Holliday. Och kände ni inte redan till henne väljer ni förstås att göra precis vad ni vill med den här nya informationen. Men vet ni vad, vill ni göra mig riktigt glad ser ni Born Yesterday och sprider därefter budskapet om hennes komiska talang vidare. Det vore så förbannat trist om hon själv och hennes filmer föll i glömska.

En sak till förresten, Billie Dawns röst (som inte är Judys naturliga, märk väl) är fullständigt vansinnigt underhållande. Jag menar, om ni mot förmodan behöver ytterligare en anledning att se filmen. Nåja, spring iväg och mata era hungriga katter nu.

Anders Gustavsson

Läs vidare

av Anders Gustavsson ~ lördag 5 september 2009 0 kommentarer