Recension: Born Yesterday

Recension: Born Yesterday

av Anders Gustavsson ~ lördag 5 september 2009

Buster Keaton, Charlie Chaplin, Groucho Marx, Woody Allen, Diane Keaton, Jacques Tati, Nils Poppe, kanske även Chris Farley och utan tvekan Jim Carrey. Okej, det finns några stycken men de är onekligen ganska lätträknade. Det vill säga aktörer och aktriser med perfekt komisk timing. Många har bra komisk timing men få har den där eftertraktade millisekundskänslan. Den man aldrig helt kan träna sig till utan den man antingen har eller inte har. En medfödd egenskap när man gång på gång lyckas sätta in exakt rätt blick, slå an exakt rätt tonfall, utföra exakt rätt rörelse -- precis vid exakt rätt tillfälle. Dessutom likt det vore världens mest naturliga sak. Just därför är det kanske inte så konstigt att de flesta av oss (jag är inget undantag, kanske inte heller ni) ibland har svårt att skilja dummerjönsen på vita duken från skådespelaren som gestaltar honom.

Det finns ett gammalt kinesiskt talesätt som jag inte har någon helt lysande översättning på. Så låt oss istället ta det på... engelska (ni trodde väl inte helt ärligt att jag skulle dra det på kinesiska?). Det lyder som följer: ”It is better to keep your mouth closed and be thought a fool than to open it and remove all doubt.” Men är det något dessa filmtokstollar nästintill aldrig gör så är det väl just att knipa igen truten och hålla sig i bakgrunden. Istället är deras märkliga och genomkorkade men vanligtvis väldigt underhållande uppenbarelser ”all over the place”. Och scen efter scen får de oss att bli fullständigt övertygade om att deras utomordentliga träskallighet saknar motstycke.

Men trots rollprestationer som lockar fram maximalt med publikskratt så är dessa skådespelare givetvis inte korkade i verkligheten. Snarare överjävligt smarta. Vissa har till och med en bekräftad IQ över 170. Som Judy Holliday, till exempel. Om du inte har hört hennes namn tidigare så är du ursäktad, men hon tillhör definitivt skaran komiska genier som jag rabblade upp här ovanför. Jag har förstått det nu. Och för det tackar jag helt och hållet min överdrivet dyra tevelicens och svensk public service.

Det var en kväll för några veckor sedan och jag satt kattvakt hos min bortresta syster. Egentligen hade jag bara tänkt ögna igenom SVT:s text-tv, mata den fyrbenta varelsen, och sedan åka hem och lägga mig. Men innan jag ens hann trycka igång kanalens text-tv så såg henne, Judy Holliday, och jag blev som paralyserad av hennes briljans. Stora ord men rättfärdigade. Och snart hade jag sett klart hela filmen och helt glömt bort att mata katten (förlåt, Asterix).

Filmen som visades var Born Yesterday, eller Född igår om vi ska prata ren svenska. Det skulle inte dröja många dagar innan jag hade beställt den på nätet, fått hem den, och sett den igen. Och igen. Och igen. Det var som någon slags uppenbarelse, i likhet med när jag för första gången snubblat över andra mästerliga och minst sagt hysteriska komedier så som Dum och dummare, Semestersabotören eller varför inte Sleeper.

Judy Holliday spelar den korkade men charmiga Billie Dawn. En dum blondin som precis flyttat till Washington med sin sambo, den bufflige Harry Brock som ägnar dagarna åt skumraskaffärer på hög nivå. Ett perfekt förhållande, åtminstone så länge som Billie väljer att nyttja skygglapparna och aldrig ifrågasätta pojkvännens tveksamma verksamhet eller hans oupphörligt otrevliga stil.

Harry Brock är själva ”mycket-vill-ha-mer”-filosofin personifierad och anser även att allt och alla har ett pris. En osympatisk jävel, helt enkelt. Och nu har han ett problem som måste åtgärdas: Billies kantiga beteende behöver slipas till. Detta för att han själv ska kunna framstå som en man att räkna med även i Washingtons finare kretsar (där han numera rör sig). Uppgiften att lära Billie lite vett och etikett går till Paul Verrall (spelad av William Holden). En grävande journalist som är intelligent, eftertänksam, omsorgsfull, humoristisk och i förhållande till Harry Brock framstår som mer eller mindre den perfekte mannen. Jag behöver väl inte ens nämna att Billie snart fattar tycke för Paul?

Den rappa och välavvägda dialogen är en fröjd för örat, Judy Hollidays och William Holdens samspel helgjutet, Billie Dawns intellektuella uppvaknande uppfriskande och allt som allt är det ett lyckopiller med både djup och tydlig sensmoral (”använd huvudet, idiot!”).

Judy Hollidays rollprestation belönades sedermera med en välförtjänt men något oväntad Oscar. Oväntad inte bara för att hon samma år ställdes mot förhandstippade Gloria Swanson och hennes oförglömliga bitch-gestaltning i Sunset Boulevard. Nej, Judy såg nämligen länge ut att inte ens få spela Billie Dawn-karaktären i Born Yesterday-filmatiseringen. Detta trots att hon egentligen redan ”gjort den till sin” i den hyllade teateruppsättningen som filmen baseras på. Diverse Hollywood-pampar ansåg kort och gott att Judy var en ”för okänd skådespelare” för att kunna bära en hel film. Dock hade hon turligt nog många runt omkring sig som redan fattat tycke för hennes värme och komiska talang. Personer som mer än gärna gjorde sitt bästa för att se till att Judy skulle få göra sitt livs roll, även på vita duken.

Självaste Katherine Hepburn, som spelade mot Judy Holliday i Adam's Rib (en film som kom något år innan Born Yesterday), sägs till exempel osjälviskt ha instruerat kameramannen att i Judys och hennes gemensamma scener ständigt fokusera på den mindre välkända motspelerskan. Allt för att ge Judy mer utrymme och i förlängningen större chans att knipa den eftertraktade Billie Dawn-rollen.

När Judy sedan till slut fick rollen lyckades hon dessutom förhandla fram ett mycket förmånligt och smått unikt filmkontrakt. Ni som är bekanta med Hollywoods historia vet hur det såg ut under flera decennier: långtidskontrakt skrevs under som gjorde regissörer, manusförfattare och inte minst skådespelare mer eller mindre helt livegna under en lång tid framöver. Filmer producerades i rasande takt enligt löpande band-principen och de medverkande var ofta inte mer än slit-och-släng-produkter som (över)användes tills dem en dag nöttes ut och därefter helt sonika byttes ut. Men inte Judy. Enligt kontraktet behövde hon enbart göra någon enstaka film per år och resterande tid var hon fri att spendera var och hur hon ville. Till exempel i hemstaden New York, där hon kunde leva som en mer vanlig människa, och inte minst äta som en mer vanlig människa. För som hon själv uttryckte det:

”I love to cook and then I love to eat what I've cooked. But when I was doing Born for Columbia, I had to diet for months. And I had to show up at the studio every morning two hours before they started shooting. From 7 to 8 a.m. they worked on my hair. From 8 to 9 they worked on my face. And they bleached me every other day. If I went on television (a series) I'd have to be on a diet and beauty treatments all the time. You think I'm nuts? I like living too much for that!”

Nej, Judy var speciell, gick sina egna vägar och lät sig aldrig riktigt kategoriseras som varken det ena eller det andra. Hon var både sångerska och aktris, hade förhållanden med både kvinnor och män. Och när hon fick lite tid över ägnade hon sig mer än gärna åt att tillverka någon märklig pryl som den hobby-uppfinnare hon var. Hon gav sig bland annat på att försöka uppfinna ätbara teskedar, bara en sån sak! Och så var hon, förstås, Billie Dawn. Däremellan allt det andra, så att säga.

”One writer said that I started as a moron in Kiss Them For Me and I worked up to be an imbecile in Adam's Rib. What I want to know is: where does a girl go from being an imbecile?” frågade hon sig en gång. Sen sa hon: “Maybe, if I'm lucky, I can be an idiot or a cretin.”

Med facit i hand är det lätt att konstatera att hon lyckades förträffligt väl. Få har spelat en idiot lika bra. Och hade hon bara fått leva lite längre hade hon säkerligen utvecklats vidare och till slut även fått gestalta de mest dramatiska av dramatiska roller. Och gjort även det lysande. Men nu får vi nöja oss med de filmer hon hann med fram tills hennes bortgång i bröstcancer den sjunde juni 1965, 43 år gammal. Filmer som The Marrying Kind, Bells are Ringing, Adam’s Rib. Och framförallt: Born Yesterday.

Så där! Nu har jag fyllt min uppgift som egenutnämnd budbärare och berättat för er om Judy Holliday. Och kände ni inte redan till henne väljer ni förstås att göra precis vad ni vill med den här nya informationen. Men vet ni vad, vill ni göra mig riktigt glad ser ni Born Yesterday och sprider därefter budskapet om hennes komiska talang vidare. Det vore så förbannat trist om hon själv och hennes filmer föll i glömska.

En sak till förresten, Billie Dawns röst (som inte är Judys naturliga, märk väl) är fullständigt vansinnigt underhållande. Jag menar, om ni mot förmodan behöver ytterligare en anledning att se filmen. Nåja, spring iväg och mata era hungriga katter nu.

Anders Gustavsson