Patrick Swayce är död
~
tisdag 15 september 2009
Etiketter:
Nyheter,
Skådespelare: Patrick Swayce
I natt gick Patrick Swayce bort, 57 år gammal, efter en enträgen och minst sagt väldokumenterad kamp mot cancern. Gamarna skrev redan för något år sedan att han bara hade några dagar kvar att leva men tydligen ville huvudpersonen i fråga något helt annat. Good for him.
Hur som helst, för mig kommer Swayce alltid bli ihågkommen som en känd filmstjärna men inte nödvändigtvis som en fantastisk skådespelare. Han var helt okej, missförstå mig rätt, men han var så att säga ingen Al Pacino. Däremot var han en tvättäkta fighter. Nej, inte bara när det gällde elakartade sjukdomar.
Ni förstår, Patrick Swayce kämpade hela sitt liv (och förvisso mot sitt eget vetande) för att erhålla en plats i mitt hjärta.
Varför tvingades han kämpa? Well, mitt första Patrick Swayce-minne kommer från Dirty Dancing. Min storasyster älskade den filmen liksom alla storasystrar i hela världen gör eller åtminstone gjorde (och lillasystrar också för den delen). Men det var väl inte direkt någon film som fick mig att jubla högt och bli inspirerad att efterapa karaktärerna.
Jag ville uteslutande se filmer som Star Wars och Rambo och Dödligt vapen och Die Hard. För att sedan springa ut i skogen med några vänner och mer eller mindre iscensätta det hela. Tuffa som vi var.
Dirty Dancing passade helt enkelt inte in. Det lockade mig inte nämnvärt att dra på mig en kroppsstrumpa och studsa runt. Det hade bara varit fånigt och sådana fånerier höll man sig långt ifrån. Vilket, nu när jag tänker på det, var ganska fånigt i sig. Men likväl såg jag Dirty Dancing som en fjantig film och därmed följaktligen Patrick Swayce som en fjantig skådis.
Men åren gick, Patrick Swayce dök upp i allsköns icke-dansande filmer allt medan min egen toleransnivå mot just dansfilmer och "fåniga filmer" i största allmänhet höjdes (tack och lov för det). Och nu, när Patrick Swayce har gått bort, inser jag att han faktiskt lyckades ta sig in i mitt hjärta. På något sätt. Så, vila i frid din rackare, och hälsa Fred Astaire och grabbarna!
Anders Gustavsson
2 kommentarer:
Mmmm, jag kollade på Dirty Dancing igår som en liten tribute tänkte jag. Har inte sett den på jag vet inte hur många år. Det är trist att man tar sig tid och tittar/lyssnar på saker först när skaparen själv dör.
Som hela MJ-hysterin när ALLA lyssnade på Thriller hela dagarna precis efter att det inträffade. Måste alla uppskattas ordentligt först när de är döda?
Det vore förstås idealiskt om alla människor fick sitt erkännande redan under sin livstid, men samtidigt: Bättre sent än aldrig. Och tänker man på personer som Stieg Larsson, Eva Cassidy och inte minst Nick Drake så var både MJ och Swayce lyckligt lottade. De fick ju faktiskt "lite" uppmärksamhet även under sina liv och inte enbart efteråt.
Skicka en kommentar